Jag kan inte uttrycka det här.
Lämna mig inte. Lämna mig inte! Lämna mig inte!!
Jag tror jag har förväxlat rädslan med kärlek.
Jag trodde att jag älskade att tycka om, men jag HATAR att tycka om, för det gör mig så rädd.
Men jag tycker så mycket om er allihopa!
Så jag får och sen slänger jag. Vilken tur att ni inte ser. Vilken tur att ni är så starka och självständiga att det inte fäller er. Att jag kan hämta andan och inse och krypa tillbaka, och där står ni.
Det ovillkorliga som jag bad om.
Jag tror jag håller på att bli hel.
Jag tror att jag kan tycka om nu.
Utan er hade det inte gått så bra.
Tack för att ni finns, underbara människor.
Underbara grisar. Underbara prinsessor. Underbara legally blonde-bäver. Underbara kusin.
Jag vill skriva att du är underbar också, du som borde vara det, du där borta. Men jag kan inte. Innerst inne saknar jag dig så jag går sönder. Jag har ersatt dig nu, precis som du ville. Men jag ville inte. Nu är det gjort. Fast inte. Det kommer aldrig att bli helt gjort. Det är omöjligt. Du är oersättlig. Vad gör du? Var är du?
Och jag vill skriva att ni är underbara också, men jag kan inte. För det räckte inte. Försökte ni? Är vi bara så olika? Ni bjöd in, det var fint, tack. Men skulle det räcka? Skulle jag, som låg under isen och inte kunde hacka underifrån, skulle jag sträcka upp min bleka, iskalla hand och ge er hackan, be er hacka, säga var ni skulle hacka, när vågorna slog och vattnet rann in i munnen på mig och kinderna slog i vakens kanter så att det svartnade för ögonen av smärta, medan ni satt ovanför och tittade ner, insvepta i filtar, sa att "Jamen det är bara att ringa precis när du vill! Kom och sitt här du, du får alltid plats!"
Men mina fingrar hade frusit och jag kunde inte knappa in några nummer, displayen hade slocknat och jag hittade er inte i telefonboken.
Varför ringde inte ni, så att jag bara hade behövt trycka på svara?
Hur skulle jag kunna sitta när jag låg i en vak?
Så ni stack ner en kopp te och vred tv'n så att jag såg från vaken.
Tack då.
Det var det enda som fanns. Det var bättre än inget. Men allvarligt talat. Det räckte inte, jag är ledsen.
Och dumsnäll, för jag älskar er ändå. För jag förstår att ni har fullt upp med era liv, er smärta, era husdjur och fritidsaktiviter och semestrar. Ni kanske ligger i varsin vak allihopa. Jag förstår, men jag förstår ändå inte.
Jag förstår kanske alltför väl.
Att jag inte är den delen av er som jag hoppades. Eller att ni inte alls är som jag.
