Jag skulle lätt kunna vakta ditt lilla hjärta om det behövde vaktas.
Om du behövde plocka ut det och lämna det ifrån dig en stund. Om du behövde vara fri från det för att gå igenom något där det skulle vara ett hinder, eller där du skulle vara rädd för att det skulle ta för mycket stryk...
Du ÄR jag.
Vi är inte alls precis lika. Det finns massor av saker hos dig som jag inte känner igen och inte förstår.
Men hade vi haft exakt samma bakgrund hade du nog varit min spegelbild.
Vi är samma originalsats. Ihopsatta på olika sätt, lackade med olika lack, har forslats på olika sätt, stått på olika platser, utsatts för olika väder...
Men jag känner att du är jag.
Så är det med det.
Och. Det. Är. Så. Bra.
söndag, februari 24, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar