Vårsol

Jag har sett den! Det är sant!
Den var framme i måndags eftermiddag. Jag ville inte gå in. Men jag frös. Så jag gick in ändå, satte på kaffe, öppnade fönstret så att jag hörde våren, och såg sista lilla glimten innan solnedgången. Sen kom Jocke och hämtade mig med bilen, och jag SKREK hej när jag klev in på passagerarsidan, för jag blir så till mig av solen. Så jag måste skrika. Och springa. Som Ronja.

Det känns som att jag äntligen har förstått. Jag är inte säker, vill inte ta ut något i förskott.
Det har inte med solen att göra. Men det vore så helt otroligt stort. Lika stort som solen.
För mig.
Otroligt. Grymt, fantastiskt, enormt, perfekt.
Nu blev jag rädd, snälla lilla insikt, glid inte iväg...

Jag vill förmedla nåt med det här dravlet, men jag lyckas nog inte. Det faller platt och blir patetiska, lillgamla ord på en skärm där miljontals har stått och ska stå. Jämfört med det jag vill förmedla blir orden nästan ingenting alls. Men i alla fall mer än inget. Nu står det i alla fall här. Att jag har sagt det. Att det kan vara så att jag har förstått något som förändrar mitt liv.
Och jag menar det.
Förstår nån då?
Nej det går inte. Jag skulle inte förstå. Men ni som lever era liv jämsides med mitt skulle kunna känna det om jag sa det. Fast jag har inte sagt något till er heller...
Hur skulle jag kunna? Det skulle ta år.
Och tänk om det försvinner igen?

Jag vill smälla upp en smiley som förmedlar påskliljegult och solvärme och ljusblått hav med måsar över och chevréost och geléhjärtan - minst. Då skulle ni kanske känna.