Avundsjuk?

Det gör så ont att inte ha det du har.
Jag behöver precis just det. Det verkar så stabilt och tryggt och lugnt och fint, vackert. Som en dröm. Ett skolexempel på hur det kan vara när det är så bra det kan bli. Lite småfnurror, förvirrade känslor, osäkerhet ibland, säkerligen. Men någon eller något eller alla tillsammans har hållit ihop det, rett ut fnurrorna, jobbat igenom osäkerheten, kanske förträngt vad vet jag, det spelar ingen roll, för det finns kvar. Det där. Det vackra. Det ovillkorliga. Det som jag knappt trodde fanns, det har du i ryggen som en självklarhet.

Jag älskar dig så mycket. Jag är så glad att du har det du har. Du är världens finaste. Går ditt lilla fina hjärta sönder så gör mitt det också. Jag vill att du ska ha det så bra det bara går. Jag är så glad för din skull. Men jag gråter.

Förstår du vad du har?
Det vet jag att du gör. Du är så klok, och du kan känna som jag fast du inte behöver, du har alla känslor i dig redan, du känner hur det skulle vara utan.
Och du känner rätt. Fast det är värre. Men bättre också. Det går ju liksom, fast man inte tror det.

Jag skulle ju inte vara den jag är om det inte hade varit som det har varit. Jag är ju glad att jag är jag. Men det gör så ont.

Det är du som är mitt ovillkorliga. Det är ni. Förstår ni det? Förstår ni hur rädd jag är om er? Jag är bara människa och gör och säger tokiga saker var och varannan dag, men ni får allt jag har.
Snälla glöm aldrig det.
Glöm aldrig hur mycket ni betyder för mig.
Glöm aldrig det, prinsessan.