Motivation

Ibland glömmer jag varför.
En halvtimme-timme på tåget och på trottoaren.
Sen sätter jag nyckeln i låset och så lättar det. Och jag tänker att jag ska dricka te och lyssna på ljudbok.
Och jag startar mailen och du har svarat. Och det är ett bra svar.
Och sen är ni där allihopa, och så minns jag.
Nästan.
Idag minns jag bara nästan.
Men det är ändå tillräckligt.

Men du. Du som plötsligt får ett enormt lass med skit ibland. Förstår du inte hur mycket jag älskar dig?
Att det tyvärr tillhör din roll att ta skiten, för det ansvar du har tagit på dig är så mycket större än du någonsin kan ana.
Att du borde kunna ta skiten för att du ska vara styrkan, det är det som är ansvaret, oavsett hur många år som går.
Det ska rinna av dig.
För du behöver inte tvivla.
Förstår du inte att du inte behöver tvivla

För från första stunden så var jag fäst vid dig med en osynlig tråd,
flätad av utskott direkt från mitt hjärta.
Och när du klipper i den gör det gränslöst ont.

Jag hoppas att den sitter fast i dig också, och att det gör lika ont i dig när jag drar i den.
Inte för att jag vill göra dig illa.
(Det är och har alltid varit det värsta jag vet - Trots att jag vet att jag har gjort det så har det egentligen varit omöjligt. Det har gått bara för att jag är så stark att jag kan göra vad som helst)

Men för att om det gör ont på dig också så finns du fortfarande där, i andra änden...

Och jag vet att du har så ont. Snälla kan du inte förstå, att precis som du,
så bad jag aldrig om det här...