Jag har nått en jättetydlig gräns.
Det kanske är nu det är dags att köra huvudet i sanden, sådär som killar gör för att inte må dåligt. Jag har alltid trott att jag inte kan det, men det börjar kännas lockande. För jag orkar inte tänka så här mycket. Och jag orkar inte vara arg på mig själv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar