Kryptiskt

Ja jag vet, men jag skriver ändå.
Det känns lite bekant det här. Lite 2004. Close therapy. "I wish I..." etc. Ska man hänga sig fast i sånt? Ska det få göra lite ont? Spelar det någon roll i längden?
Och sen det andra som är helt åt helvete. Vad lätt det är att vara ett svin utan att ens försöka! Det är nästan så man förstår vissa saker. Vi är ju så jävla lika (förutom att du möjligtvis är ond på riktigt). Men det är det bara jag som fattar, fan vad dum du är. Och jag är också urdum.
Och sen känns det dumt med min lilla fru också, kan du komma hem hjärtat?
Sådärja, en helt meningslös blog för de flesta, varsågoda.